I dag insåg att den sista psykopaten inte hade lämnat mitt liv. I dag insåg jag även att den du minst anar kan vara den du minst kan lita på. En skrämmande uppenbarelse men något jag och många behöver acceptera. Respektera? Tyvärr JA. Tolerera? NEJ! Om allt har en mening? Väljer jag svar NEJ. Allt kan inte ha en mening därför att det fortfarande är vi själva som väljer det som händer. Hur kan allt ha en mening då? Ett tungt filosofiskt konstaterande från min sida nu och jag vill inte ha kommentarer eller diskussioner på detta. Dock vet jag att många inte kan respektera det och det är ok. Fortfarande eget val och ansvar. Precis som jag gör ett val att skriva detta nu därför att jag ser att rättvisa Är inget man inte får gratis. Det är något en får kriga för. Och kriga är banne mig något vi alla gör här i livet. Dem som säger att dem har ett perfekt liv ljuger som fan! Ingen är född perfekt och kommer inte heller bli det. Det är inte meningen med detta livet. Däremot att försöka bli så komplett som möjligt är något att sikta efter. Därför att vi är här för att utvecklas, skapa, bygga, förändra och detta skall göras med sunt förnuft. Sunt förnuft = kärlek. Något majoriteten tyvärr saknar. Därav skapas, byggs och utvecklas människor till monster, politik med ekonomisk undergång, religion med våld och krig och relationer I lögner, bråk och skilsmässor. 2018-08-31 gjorde jag det svåraste och nyttigaste valet i mitt liv. Jag valde äntligen mig själv. Jag valde att lämna något jag trodde skulle finnas hos mig för evigt. Detta något som jag så hade längtat efter hela mitt liv visade sig vara det värsta som kunde hända mig. En människa med ett bagage fullt av avund, destruktivitet, sjävförgörelse och förstörelse för omgivningen. En riktig reptil. Som hade med sig en flock av reptiler. Denna mörka demon fick mig att tycka synd om honom och hela hans reptil flock. Dem sög ut hela mitt hjärta, hjärna och kraft. Till den punkt att jag tappade vettet. Till den punkt där jag trodde att jag var orsaken till deras beteenden. När det enda jag gav var kärlek, visdom och klarhet. Nu vet jag att en demon inte vet vad kärlek är och kan därför inte hantera visdom och klarhet. Den hittar alltid en väg som liknar kärlek på ett sätt som får en att känna fysisk trygghet, beroenden och förvirring. Men replikerna saknar något som kärleken har och det är hängivelse och lojalitet. Den kan inte hänge sig i kärlekens namn. För den kan inte ge från hjärtan. Om den ger är det för att få något tillbaka. Därav dör den lojala sakta sakta... Tills bara askan finns kvar av dennas fysiska existens. Men själen hos den tappre krigaren kan inte dö. Inte först den största kraften som är Kärleken bestämmer att det är dags för den lojala att komma hem. Och när denna uppstår från askan förvandlas den till fågel Phoenix. Den reser sig över reptilerna som orsakade döden och flyger iväg med frihet och glädje i hjärtat. Starkare än någonsin. Tacksam för lärdomen och döden reptilen orsakade . Fågel Phoenix flyger vidare i livet och möter fler reptiler men nu kan dem inte nå den för en reptil har inte eldens vingar. Reptiler har endast jordens vingar. Vilket innebär att dem kan aldrig komma för nära solen.Och den vise vet vad solen innebär.

Jag önskar alla reptiler som funnits i mitt liv hittills en trevlig resa. Vi ses när ni är modiga nog att titta upp och se in i solen utan att vara rädda för brännskador.
Izabella Marija Angeliva ❤ Namaste ?

En dikt jag fick med mig från min yoga utbildning av Mountain Dreamer

”Jag bryr mig inte om hur du tjänar ditt uppehälle. Jag vill veta vad du längtar efter och om du vågar drömma om att nå din längtans mål.

Jag bryr mig inte om hur gammal du är. Jag vill veta om du vågar göra dig löjlig för kärleks skull, för dina drömmar, för att känna att du lever.

Jag bryr mig inte om vilka planeter som står i konjunktion med din måne. Jag vill veta om du har nått djupet i din sorg, om du har låtit dig öppnas av livets svek eller blivit knuten och sluten av rädsla för mer smärta.
Jag vill veta om du kan sitta hos smärtan, min eller din, utan att försöka dölja den eller förminska den eller bota den.
Jag vill veta om du kan vara i glädjen, min eller din, om du kan dansa ohämmat och låta extasen fylla dig ut i tå- eller fingerspetsarna utan förmana oss att ta det varligt, att vara realistiska, att minnas våra mänskliga begränsningar.

Jag bryr mig inte om ifall den historia du berättar för mig är sann. Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att vara sann mot dig själv; om du kan bära att bli anklagad för svek och inte svika dig själv; om du kan vara trolös och därför tillförlitlig.
Jag vill veta om du kan se skönhet även när den inte är vacker, varje dag och om du kan ösa ditt liv ut dess närvaro.
Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt eller mitt, och ändå stå vid stranden av sjön och ropa ”Ja!” till den silvriga fullmånen.

Jag bryr mig inte om var du bor eller hur mycket pengar du har. Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt av sorg och förtvivlan, trött och sliten in i märgen och göra det som behöver göras för barnen.

Jag bryr mig inte om vem du känner och hur det kommer sig att du är här.
Jag vill veta om du tänker stå med mig i eldens mitt och inte vika undan.

Jag bryr mig inte om var eller vad eller med vem du har studerat. Jag vill veta vad som håller dig uppe, inifrån, när allt annat brister.
Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du verkligen trivs med ditt sällskap i de tomma stunderna.”