Dark night of the soul

Det sägs att de flesta människor någon gång under livet kommer att gå igenom en dark night of the soul.

Så vad är då dark night of the soul?

När du går in i dark night of the soul hamnar du i ett stadie i livet där du så att säga sitter fast. Det är otroligt frustrerande och man känner sig fruktansvärt ensam. Känslan är att du varit en person fram tills nu och nu kan du inte längre vara den människan. Du förstår inte ens hur du orkat upprätthålla det liv du levt, det är omöjligt att fortsätta som du gjort och du vet att det nu måste komma någonting annat. Du vet bara inte vad.

Allt känns som en livslögn. Den du varit. Mycket av det du ägnat dig åt. Allt det du tidigare satt så mycket värde på känns plötsligt rätt så oväsentligt. Kartan du hade tidigare funkar inte längre.

Och i det där mörkret famlar man runt. Det mesta känns meningslöst. Det är skrämmande för du känner inte igen dig själv längre.

Ibland håller det i sig flera veckor, månader, ibland år. Det kan driva en till depression och halvvägs till vansinne. Kontakten med hjärtat går förlorat och det spelar ingen roll hur mycket pengar, prestige, uppmärksamhet eller framgång du lyckas få. Det är ändå bara tomt.

På ett sätt är det en slags livskris, men här handlar det inte om att köpa en motorcykel utan att vakna upp till att vara mer du. Fasaderna är på väg att rämna, det finns ingen återvändo annat än att hitta ditt sanna jag.

Och det känns knöligt och bökigt. Obekvämt.

Ett gammalt skal trillar av.

Ett nytt jag tar vid.

Vad som kommer ut på andra sidan är förstås olika. Men det är ett friare jag, mer likt det barn och tonåring du en gång var.

Plötsligt känns så mycket saker i livet som tidigare var viktiga helt oväsentliga. Det kan till exempel vara överdriven konsumtion, små vardagsdraman och skvaller. Det intresserar liksom inte som det kunde göra förr. Tvärt om. Det känns bara onödigt.

När jag gick igenom den här perioden gjorde jag mig av med hälften av mina saker, jag tittade på allt jag ägde och fattade liksom inte vad jag sett för värde i att samla och samla på mig högvis med materiella ting.

Om människor började prata illa om andra människor kände jag mig så otroligt obekväm att jag bara ville bort därifrån. Samma sak med hätska politiska diskussioner, det känns bara som att de inte leder någon vart utan bara piskar på en redan trasig och infekterad värld.

I mångt och mycket står jag fortfarande med ett ben i det gamla och ett i det nya. Ett gammalt jag och ett nytt. Faktum är att jag inte förrän rätt nyligen insåg att jag varit åter igen i en av mina värsta dark nights of the soul. Jag va fast i en så kallad soulmate relation.  En underbar känsla som jag dock inte kunde hantera då en sådan relation kräver extremt mycket arbete och uppoffrande vilket jag redan hade gått igenom tre gånger i mitt liv.

Jag märker att jag behöver mycket tid för mig själv, tid i naturen, tid för meditation. Då mår jag bra.

Stressar jag eller tvingar mig att göra saker som jag tidigare kunde göra bara för att tjäna pengar eller vara någon till lags för dem skall må bra så går det liksom inte. Kroppen SKRIKER nej. Jag kan omöjligt gå tillbaka till det liv jag levde tidigare.

Att trevande, på darriga ben, sakta men säkert börjat lyssna till mitt hjärta har fört med sig känslor av lycka jag aldrig upplevt tidigare. Och också mycket mer kärlek, tacksamhet, acceptans och tålamod.

Det kommer riktigt dåliga dagar emellanåt, men jag kommer alltid upp igen och famlar aldrig nere i den djupaste botten som förr. Jag rider på vågorna, andas och försöker ta det lugnt och prata med människor som förstår och som kan hjälpa mig igenom det som känns och påminna mig om att jag är på rätt väg.

Förlåtelse är en stor del i det här jobbet, inte bara att förlåta de människor som gjort mig illa utan också att förlåta mig själv för att ha tillåtit människor och omständigheter att göra mig illa. Att inte våldföra mig på mig själv något mer genom att gå emot mitt hjärta utan att följa min väg. Acceptera allt i mitt förflutna och se varje händelse som en lärdom. Också kunna se att när jag var där i det allra mörkaste så var jag hela tiden på väg mot ljuset.

– Jag kan inte gå tillbaka och göra det jag gjort tidigare, jag bara kan inte. Så här har det aldrig varit förut, jag har jobbat hela mitt liv, vad fan är det som händer, har jag undrat? Men vet du, det härliga är att på senaste har jag haft så otroligt starkt känsla av att någonting annat är på väg. Jag bara vet att det kommer någonting annat nu.

Och jag bara log. Livskris, dark night of the soul. Kalla det vad man vill, det är fruktansvärt jobbigt att vara i, men det är bara att ha tillit. Tillit, tillit, tillit. Det som kommer att komma ut på andra sidan är värt all tillit. Jag lovar.